Så efter att ha stått vid spisen, suttit runt bordet, tittat på tv och bara varit myspysig så behövdes det mycket lite för att göra mig sömnlös och gå igång.
Ett god vän bemöter ett mail från mig och nämner i förbigående arbetarrörelsen som en eventuellt överskattad företeelse (min lite onyanserade tolkning).

Det här blev mitt svar på högst två meningar i hans mail:
Vet inte vad som tagit åt mig, är ingen nattuggla vanligtvis.
Men det är väl julen och nu nyåret som förskjutit sömnen.

Arbetarrörelsen och dess historia fick jag främst från min pappa även om mina anor är en blandning och inte enbart arbetare.
Jag anser mig politiskt stå socialismen närmast, men då jag har mycket liten fallenhet för att tillskriva mig en grupptillhörighet och inte alls är fanatiskt lagd har jag ofta haft svårt att sätta grupperitillhörighetsetiketter på mig själv. Dock blir det så att jag gör det ibland för att generaliseringar ibland underlättar och förenklar i kommunikationen med andra.

Socialist blir det för att jag i den hittar flest värderingar som överensstämmer med mina.
Som jag säkert skrivit så var jag politiskt aktiv i några år då jag var en av dem som var med att starta F! Malmö, satt i styrelsen och var en av två talespersoner. En mycket intensiv, kul och lärorik tid. Sedan tog jag en paus efter valet 2006, därför att arbetet med att samtidigt som vi byggde upp och organiserade en politiskt ideell verksamhet också drev en valkampanj, allt utan några pengar, tog väldigt mycket tid och energi från resten av mitt liv. Samtidigt fick jag jobb i Göteborg och pendlade Malmö -Göteborg flera dagar i veckan.

Politiken lockar mig och jag är absolut politisk, dock innebär det partipolitiska och parlamentariska arbetet alltför ofta att man får köpslå och delvis sälja sin själ, rävspela och manipulera. Något jag alltid haft svårt för.
Men det finns andra politiska rum än de parlamentariska och partipolitiska.

Fattigsverige, lukten av det sitter fortfarande i näsan och skinnet på en stor del av vår befolkning. Det är inte ”historia” i den bemärkelsen att det ligger så långt bort att vi inte minns det och inte heller tillräckligt nära för att skulden och framförallt skammen för det fortfarande inte ska leva. Däremot tillämpar många det mest effektiva självbedrägeriet, förnekelse.

Ett effektivt medel för att symptomen är tydlig och lätt att se i konsumtionen och statusjakten. Ju längre ner på samhällsstegen desto viktigare är den. På alla sätt försöker arbetarklassen, den forna arbetarklassen, lägre medelklass och medelklass (gammal som nyanländ från klassresan) materiellt ikläda sig en parfymerad oberoende medelklass outfit .
I detta har du en stor del av det kommersiella konsumtionssamhället som det ser ut idag, där vi bara stoppar mer och mer pengar i de redan välbärgades fickor och därmed ger dem mer och mer makt. Vi konsumerar oss tillbaka till klassamhället och nära nog feodalsamhället.
De mest kända och historiskt välbeprövade maktmedlen genom tid och rum är härskarteknikerna
- Osynliggörande
- Förlöjligande
- Undanhållande av information
- Dubbelbestraffning
- Påförande av skuld och skam
är fem av dem. Genom att beröva en människa, en grupp, ett samhälle dess historia så osynliggör du dem, undanhåller dem information. Skulle de trots det ha och yttra något om kunskapen om sin historia så förlöjliga den. Dubbelbestraffning (när det är fel båda det som görs och det som inte görs) t ex genom att välja att inte arbeta så mycket för att tillbringa mer tid med familjen och få det sämre ekonomiskt både nu och på sikt och genom att välja att arbeta mycket så får du mindre tid med familjen och vännerna vilket försämrar ditt privatliv, nu och på sikt. Hur du än gör så blir det fel. Med förlöjligande och dubbelbestraffning så får du per automatik påförandet av skuld och skam.

Genom att så många berövats kunskapen om sin historia, förnekar sin historia och inbillas tro eller vill inbilla, att de tillhör och aldrig annat än tillhört den priviligierade medelklassen och att välfärdssystemet och dess socialförsäkringar antingen är självklara rättigheter med livstidsgaranti som kommer att finnas där om de mot all förmodan skulle behöva dem.
Självklarheter som att kunna utbilda sig, studiemedel, ta lån på banken, anställningsskydd, arbetsmiljölag, sjukpenning, betald föräldraledighet, A-kassa, arbetsförmedling, subventionerad sjukvård etc är inget vi fått utan det är generationerna före som kämpat på olika sätt för att det skulle bli en rättighet, det är inget vi fått gratis och som vi får behålla gratis om vi inte värnar om det.

Så vad händer med den inbillade medelklassen om det blir svårare för deras barn att studera vidare, studiemedlen inte är tillräckliga eller för dyra för att barnen ska klara det utan föräldrarnas ekonomiska hjälp? Om den blir arbetslösa eller sjuk under en längre period och inkomsterna blir 50 % mot när de arbetar under begränsad tid, därefter mellan 0-25 %, finanskris och med höga räntor till följd, chefen ber dem jobba över två timmar varje dag på kort varsel, kortar ner semestern, skippar inköp av skyddsutrustning, stänger av värmen i arbetslokalen och om du inte accepterar det så sänks din lön eller så får du sparken?
Hur mycket medelklass är de då? Med råd att montera ner socialförsäkringssystemet? När möjligheterna till utbildning hänger samman med föräldrarnas inkomst? Skita i facket och A-kassan?
När det är arbetsgivaren som har hela makten?
Vad händer då? När den inbillade medelklassen tvingas arbeta över flera eller alla dagar i veckan? Blir utbränd och därmed mindre uppmärksam, snavar över en kabel på arbetet och skadar ryggen med kroniska smärtor till följd, blir sjukskriven för en längre tid, tillfrisknande är ovisst och därför mister den jobbet. När lånet till den egna utbildningen, bilen/bilarna, bostaden, möblerna, vitvarorna, det nya köket, tv:n, stereon, biosystemet och semestern ska betalas nu med 50 % av inkomsterna? Och det är dags för de egna barnen att utbilda sig?

Ja, då blir det allt ett uppvaknande att inse att den medelklasstillhörigheten var lånad med en mycket hög insats och ränta. Välfärden, alla människors lika värde och våra barns framtid kostade det. Var det värt det?

Att äga och ha mycket pengar är makt.
Att vara löntagare, ha skulder till stat och bank är att vara beroende och därmed underordnad.
Ni som sitter där och inbillar er att ni är bättre, mindre sårbara och inte behöver värna om den trygghet som generationerna innan byggde upp under 1900-talet Ni och/eller era barn kommer mycket snart att få vakna upp ur den illusionen med en kalldusch.

Alla ni som inte kan garantera att ni själv, era barn, nuvarande och kommande nära och kära kommer att vara friska livet ut, inte bli arbetslösa, bli välbehandlade av sina arbetsgivare, få bra lön, inte ha några funktionsnedsättningar och vara ekonomiskt oberoende (dvs vad som händer så klarar ni er ekonomiskt) och inte bryr er om att det inte ser ut så för större delen av Sveriges invånare. Att ni röstar för en borgerlig regering kan jag ha förståelse för.
Den delen av befolkningen som kan säga sig ha den livssituationen är inte ens femtedel av befolkningen.

För oss andra som inte är säkra på att vi kommer att vara friska hela livet, ha rättvisa och goda arbetsförhållande, inte mista vår anställning, inte är skuldfria, inte är ekonomiskt oberoende och vill ha ett välfungerande välfärdssystem där ingen riskerar att slås ut och med lika möjligheter till ett bra liv från vaggan till graven. För oss är det bara möjligt med en socialistisk politik.

Sedan verkar många vara fördummade av den röstningskultur som tevekanalerna haft de senaste tio åren där vi luras att tro att vi bestämmer, medan det bara är tv-kanalerna och deras herrar och damer som sitter med dollartecken i ögonen och räknar pengarna från de röster vi betalar för att ge.
Där vi röstar på någon som kommer från samma stad som vi själva fast att någon från en annan stad kanske presterade bättre.
Vi röstar ut en annan för att vi tycker att denne inte ser trevlig ut.

På samma sätt verkar en del till att rösta i det politiska valet.
Vi röstar in eller ut en person beroende påhur vi känner inför personen.
Där mindre hänsyn tas till vilket parti och därmed ideologi, denne representerar.
Ideologin ligger bakom de poltiska beslut som kommer att tas i riksdagen, landstinget och kommunen.
Beslut som kommer att påverka ditt liv direkt och indirekt oavsett vad tycker om Reinfeldts eller Sahlins ögon, oavsett vem som är retoriskt skickligast, oavsett om ni har privata gemensamma nämnare som födelseort, fotbollslag etc

Med en borgerlig regering som för den politik de för och med ett främlingsfientligt parti med mandat i riksdag, landsting och kommun så kan det gå väldigt fort att riva ner den välfärd det tagit 100 år att bygga upp och där lönearbetarnas villkor kan komma att bli mycket likt statarnas och säsongsarbetarnas med bemanningsföretags- och projektanställningar.

Med en borgerlig regering och med ett främlingsfientligt parti i parlamentet främjar vi ett utpräglat klassamhälle där alla inte är lika värda och har samma rättigheter.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/invald-mot-sin-vilja_5368665.svd

Den här morgonen försvann en kvart på vägen, hur eller vart vet jag inte med helt plöstligt var klockan en kvart mer än vad den brukar. Valet stod vid att överföra min stress till sonen och låta honom gå ut med hunden eller låta oss båda slippa stress och ta en taxi.
I Malmö kan man ta sig från ena sidan staden till den andra med fast pris, 59:-!
Jag valde taxin.

Innan jag hoppar in i taxin så ser jag att det är min stora ungdomskärlek som sitter vid ratten, vilket gör att jag sätter mig i framsätet istället för i baksätet.
Det är inte första gången jag fått honom som chaufför, så det är inget stort återseende utan bara ett trevligt.
Han är glad och lättsam som alltid och pratar på om ditten och datten, dåtid och nutid, den här gången blir han dock mer personlig och jag får reda på att hans mamma dog för några år sedan och att hans storebror är svårt psykiskt sjuk.
Han kommer också in på relationer och kvinnor, han lever i vad jag hitintills tolkat som ett vardagslyckligtkärnfamilsförhållande. Han liksom tar lite sats när han säger, jag förstår mig faktiskt inte riktigt på kvinnor. Det finns ingen bitterhet eller aggression i det utan det uttalas som ett eftertänksamt konstaterande.

Jag svarar inte utan låter honom fortsätta, vad han inte förstår är kvinnors sätt att umgås med varandra att sitta i långa telefonsamtal och ”skvallra” dvs prata om andra människor, liksom att då vi träffas sätta oss på kafé och sitta där långa stunder och bara prata eller gå i affärer och shoppa tillsammans, liksom enligt hans uppfattning; all energi kvinnor ligger ner på utseende, sitt eget och andras, liksom hemmets.
Han la inte någon direkt värdering i det utan det var mer en förundran.

Vi började nu närma oss min arbetsplats.
Så jag kände att tiden, både den begränsade och tidiga morgonen inte gav utrymme för mig att besvara det. Sedan var jag just då inte helt klar över om hans undran ville ha svar eller om det var en del av en tankeprocess som han ville fortsätta.
Så jag lät mina egna tankar vänta, men svarade så som det är att jag vet att en del kvinnor förhåller sig så till varandra men att jag och de flesta av mina väninnor inte umgås på det sättet eller att de samtalsämnena inte är vad vi främst ägnar oss åt.

Nästa gång jag åker i hans taxi ska jag fråga om han kommit fram till något i sina funderingar kring den mystik kvinnor är för honom. Kanske han då har kommit på att för de flesta kvinnor så är hemmet en andra arbetsplats, speciellt efter att man bildat familj. Då en man och kvinna som innan barnen lever jämställt ekonomiskt, utbildningsgrad, förvärvsarbetar lika många timmar och fördelar det obetalda arbete som utförs hemma med lika många timmar. Efter barnens födelse så ökar kvinnans obetalda arbete i hemmet oavsett om hon fortsätter att förvärvsarbeta lika mycket som mannen, mannens obetalda arbete i hemmet minskar.
Kanske kan det vara förklaringen till att kvinnor umgås mer per telefon och varför många kvinnor väljer att umgås på lokal, där de får kaffet och kakan serverade, slipper disken och kommer ifrån sin andra arbetsplats en stund.

I´ll be back

En kombination av att befinna mig mitt i livet, flera nära anhörigas sjukdom och död och genom det arbete jag snart haft i ett år där jag möter människor som befinner sig i slutet av livet, har lett till att jag insett till kropp och själ vad jag alltid intellektuellt vetat; att vår tid inte är oändlig och att detta är livet, här och nu.

Vid flera tillfällen det senaste året har jag mött min egen spegelbild i återvändsgränder, vilket kan vara riktigt skrämmande och obarmhärtigt!
Jag vågar mig nog på att säga att jag därmed utrustats med en klarsyn jag inte tidigare haft tillgång till och den gäller inte bara för betraktande av mig själv och mitt liv utan även på er, ni som är mina medmänniskor.

Vi människor är så beroende av varandra att det verkar för mig som om att det i detta beroende bor alla de rädslor som vi skapar olika strategier för att undvika att möta.
Några av strategierna känner vi namnen på; främlingsfientlighet, rasism, förtryck mellan individer och olika grupper, de flesta typer av våld som inte handlar om direkt självförsvar och jag vågar mig nog på att inbegripa stora våldshandlingar såsom krig, kolonialism och diktatur.

Jag kan inte se att en människa klarar sig utan andra människor och min insikt är på intet sätt ny eller revolutionerande utan den är de flesta av oss medvetna om sedan vårt direkta beroende av andra människor för vår överlevnad som nyfödda och som barn.
Att tro sig eller låta sig inbillas att ensam är stark gör oss sårbara och till mycket lättmanipulerade individer för människor som använder sig av ovannämnda strategier för att stävja sina egna rädslor.

Rädslan för beroende och behovet av tryggheten den ger är en lukrativ marknad, flera sådana marknader känner vi namnen på; kommersialism, hierarkiska religioner och ideologier.

För den av er som vill kan här följa valda delar av min inventering då jag sorterar bland rädslor och strategier, tar fram och luftar, arkiverar eller slänger på bål.

I´ll be back

Det har hänt en hel del i världen sen sist och de sista stora händelserna är väl EU-valet och högerns framfart i Europa (huga!) och nu valet i Iran.
Positivt i det senare är att man lyssnat på folket, tråkigt är att sju människor fått sätta livet till för det. Hoppas nu bara att den utlovade omräkningen av röstningarna i Iran kommer att ske i demokratisk anda.

Ligger hemma i halsfluss och det blir jag inte rik på pengar av men jag får vila, vilket är välbehövligt. Jag lyckades så bra med min vila igår att jag läste om en bok av Moa Martinson ”Jag möter en diktare”. Det är 30 år sedan jag läste den, jag var då 12 år.
Boken var minst lika bra nu som då och jag slogs över hur lite som hänt på nästan 100 år.
Visa delar av boken skulle kunna citeras rakt av och raderna skulle kännas som en nyskriven skildring av vår samtid eller som ett inlägg i en aktuell debatt.
Som det här som lätt skulle kunna vara ett inlägg i en debatt om Rosengård
”Jag hörde om att i det svåra slagsmålet vid Ugglevikskällan var ligisterna värst. Jag kom senare att fundera rätt mycket över det. Dessa ”ligister”, som de kallades. Det var egentligen försummad arbetarungdom.Försummad är ett lindrigt ord.Att de slogs när de kom åt och med vem som helst, behövde inte vara ett bevis för särsilt disponerad brottslighet. Inga hem att vara. Inget arbete, intet yrke. Jag vet dock, ty jag kände till dem något, att inom deras leder uppehölls en obrottslig kamratlighet. Uppoffring för att hjälpa var heller inte okänd bland dem…. Ligisten var en produkt av nöden i det samhälle han levde i”.

Moas röst var inte en röst från den ”goda” medelklassen som är den som oftast hörs i dagens debatt, utan en röst från de egna, hon visste vad trångboddhet, fattigdom, svält, skammen och utanförskapet innebar, hon hade hela sitt livs erfarenhet av det. Allt medan hennes ilska växte så steg hennes röst för att till sist uttryckas i skrift och i talarstolar.

De röster i media som idag ger sig ut för att vara en röst för de som är produkten av nöden i vårt samhälle, är de som sitter i bostadsrättslägenheter i centrala stan med sina lap-tops, barnen i friskola och med några hundra poäng högskolepoän och aldrig satt sin fot i ett hem på Rosengård eller annat miljonprogramsområde eller för den delen bjudit hem någon till sitt eget hem därifrån. Som inte är beredda när det väl kommer till kritan för att offra det ekologiska rödvinet som står på bordet då medellkassvännerna är på middag
Jag önskar mig en förorts Moa som tar sig ton i det offentliga rummet och att hon där får tala till punkt.

-Hej! det är från polisen.
Givetvis presenterade han sig med sitt namn också.
Först drabbades jag av en paranoid tanke med tanke på mina inlägg här på bloggen.
Liksom att jag snabbt konstaterade att minnet är bra men kort.
Ringde ju polisen häromdagen efter att i över ett halvår ha sett en riktig ”blådåre” köra omkring i stadsdelen likt en galen laboratorieråtta.
Kan någon förklara för mig nöjet med att sitta i en stor bil, med en stereo på i bilen så att hela karossen skakar, gasa allt vad man kan på små sträckor typ 50- 200 m i trånga stadsdels smågator? Tillika göra det flera gånger varje dag (och natt) inte så sällan uppemot i en halvtimme?
Någon väsentlig del måste den här mannen fattas…….
I stadsdelen råder 30 km och det är en levande stadsdel med folk i alla storlekar, åldrar som tar sig fram till fots, med cykel, rollator, rollerblades mm
Att ingen olycka ännu inträffat där bilföraren är inblandad är ett under.
Måndag morgon var jag ute med hunden och denna tidiga timmen körde han omkring på gatorna i över 20 minuter! Friskt? Not!
Jag la hela min dåliga tillit till polisväsendet på hyllan och ringde upp dem och berättade om ”blådåren”.

Sent på eftermiddagen blev jag uppringd av Farbror polisen om detta.
Med information om mannen, att tio anmälningar var gjorda av olika människor inte bara i stadsdelen utan på anndra ställen i Skåne. Att man skulle ta tag i det, helst ville man ta honom på bar gärning.
Det var ett trevligt samtal och jag luftade min bristande tillit till polisen, vilken han hade förståelse för och talade om att sedan han fick den tjänsten han har nu så ringer han upp alla som gör anmälningar. För han menar att utan medborgarnas tillit och hjälp så är det svårt att göra ett bra jobb som polis.

Så smått chockad går jag lite tryggare och lägger mig ikväll och kanske t o m drömmer goda drömmar om poliser.

På väldigt få ställen i världen och i väldigt få sociala sammanhang kan alla dagar vara en kvinnas dag.
Anser man något annat så lever man i en illusion och inte i den verkliga patriarkala världsordningen. Ur psykologisk synvinkel så skulle man kalla det överlevnadsstrategi, försvarsmekanismer och förnekelse . Vilket i så fall är förståligt, för att förstå varför man blir osynliggjord, förlöjligad, dubbelbestraffad, påförd skuld och skam och undanhålls information bara för att man är född till kvinna är inte helt olikt vad ett barn i en dysfunktionell familj blir utsatt för och känner.

Liksom barnet så tror många kvinnor att det är så här det är och skall vara (vi är ju inte vana vid något annat) eller så tar vi på oss skulden för det. Så vi försöker på olika sätt att förtjäna att bli väl behandlade av de som utsätter oss för härskningen, vinna deras gunst och behaga genom vårt utseende, genom vårt moderskap, genom vårt städande, genom att vårda andra, genom att ta ansvar för alla i vår omgivning och/eller genom att på olika sätt försöka bli en av härskarna.

Alla dagar tillhör inte oss kvinnor FÖRRÄN jämställdhet mellan könen är uppnådd. 364 dagar om året är männens dag då de är privilegierade relativt sett till de kvinnor som lever i samma sociala sammanhang som de själva.
Det handlar inte om att föra krig mot männen det handlar om att föra en kamp för allas lika värde.
Internationella kvinnodagen är ingen kommersiell dag då kvinnor ska ges presenter mm
Det är en dag att uppmärksamma den kamp som gjorts av och för oss kvinnor tidigare i historien och för att visa på hur den ska fortsätta för att vi ska få lika värde som männen.

För drygt åtta år sedan sedan skulle jag inte tvekat att gå på en demonstration.
Det gör jag idag.
Jag vill vara med i Stoppa matchen demonstrationen, men rädslan för att komma i vägen för en gatusten av demonstranter som är där i ett syfte som handlar om att få ut sina aggressioner är för stor. Ännu större är min rädsla för de som ska skydda oss medborgare, dvs Polisen.
Den enda gång där jag behövt en polis var för tio år sedan när jag en sommardag på väg till stranden på cykel med sonen i barnsitsen blev förföljd av en för mig helt okänd motorcyklist. Han förföljde mig hela den mil som jag cyklade. Det är inte svårt att förstå att det var uppenbart att han förföljde mig eftersom att jag cyklade (på cykelbanor) och att han stod och väntade just vid de ställen där cykelbanan korsades av vägar. Alldeles i närheten av stranden så hade min svärmor sin stuga och vi skulle besöka henne först. Så in på små stigar cyklade jag. Väl framme så dröjer det inte så lång tid förrän den här motorcyklisten ställer sig en bit ifrån stugans trädgård och står där och glor. Givetvis så tog jag numret på registreringsskylten. Att jag redan nu visste att jag inte kände honom beror på att idioten körde utan hjälm.

På den här tiden hade jag inte mobil, utan först när jag kom hem så kunde jag ringa polisen. Det bemötande jag fick av den polisen var underbart. Värre var det med den kvinnliga åklagare som sedan la ner anmälan och verkade tycka att det var ett normalt beteende från mannen och att jag borde vara smickrad!!
Jag ångrar att jag inte anmälde henne, vilket jag hade gjort idag utan att tveka.
Polisen däremot tog det hela väldigt allvarligt och menade att sådant beteende ofta är början på att de längre fram kommer att göra grövre saker. Mannen som förföljde mig hade blivit hämtad av polisen(efter att ha blivit kallad men uteblivit), förhörd och gjorts införstådd med att de såg allvarligt på hans beteende.
Vid två tillfällen de senaste tre åren så har jag ringt polisen då det låtit som om det pågick ett krig där jag bor utan att det varit nyårsafton. Det har varit hemmagjorda bomber som detonerat i kort följd eftervarandra, skakat fönsterrutor, satt igång billarm, fått husdjur och äldre människor att ligga och darra som asplöv. Då har man bemött mig mer eller mindre som en kriminell.

Tyvärr, så är det den senare upplevelsen som är den vanliga jag ser hos poliser och hör om dem.
Senast var nu i veckan, en av mina väninnor cyklar kvart i åtta en onsdagsmorgon till sitt arbete här i Malmö. Vid ett övergångsställe så står två poliser och min väninna gör som hon brukar då någon ska gå över ett övergångsställe. Hon stannar och sätter ner ena foten, ler mot dem för att de ska förstå att det är ok att gå över. De möter hennes blick och gör ingen ansats till att vilja gå över. Hon ler igen för att kommunicera ”ok” och tar ansats för att cykla och just som hennes bakhjul lämnar övergångstället så hör hon bakom sig en av poliserna säga ”Det var 1500 det”. När väninnan vänder sig om så ser hon att de är på väg över övergångstället. Hon stannar och vänder sig mot poliserna:
V -Ursäkta, vad sa du?
P – Eee. Vaddå?
V – Ja, du sa väl något till mig?
P – Eee. Det var inget.
V – Jo, och jag vill veta vad.
P – Ja, det kostar 1500:- i böter om man inte stannar för fotgängare vid övergångsställe.
V – Ja, men jag stannade ju och vi hade ögonkontakt eller hur?
P –Ja, jo…
V –Hade vi eller hade vi inte ögonkontakt?
P – Så ja. Nu så fick du ju inga böter heller. Önskar dig en bra dag. Nu byts det osäkra tonfallet mot ett överlägset lite nedvärderande av polisen.

Jag beundrar min väninna här, inte många skulle agerat som hon gjorde.
Varför?
Om hon skulle gjort samma sak om det var sent på kvällen och inga andra människor i närheten?
Nej.
För mig finns bara ett svar på de två frågorna, rädsla.
För vad var detta om inte en provokation ifrån polisernas sida?
Av en medelålders kvinna på cykel en onsdagsmorgon på väg till sitt arbete…
Man behöver inte vara utrustad med en så värst livlig fantasi för att tänka sig hur en provokation kan se ut om samma poliser träffat en ung man av invandrarbakgrund en natt på en bakgata i centrala stan eller vid en demonstration där ett fåtal av demonstranterna eller bara några som befinner sig på platsen börjar agera offensivt.
Det är inte heller svårt att tänka sig att människor med civilkurage agerar om polisen använder övervåld mot dessa. Inte heller hur poliserna då börjar agera… det har vi sett bl a i Göteborg, och på Rosengård.

På Facebook har jag sett flera profilbilder från människor som har polis som sitt yrke som poserar vid sina radiobilar, polismotorcykel BMW:s, ridande poliser , hundförarpoliser med hunden på huven av polisbilen och där de på flera sätt vill tala om för oss alla att de är poliser. Är detta bara arbetsstolthet? Jag vill tro att det är så.
Men jag finner inte att läkare har sig själv klädd i läkarrock i sin profilbild, eller bilder på sina arbetsredskap, inga jurister med foto på sig själv i sin arbetssituation, sopgubbar som poserar vid sopbilen i lika hög grad -om ens alls.
Så jag undrar om det är en maktdemonstration? En potenshöjare? för de poliser som är innehavare av dessa Facebook sidor.

Så är det då dags för Davis Cup matchen i Malmö.
Redan på förmiddagen såg jag poliser på stan fulla av adrenalin, piketer och kravallbilar köra långt över gällande tillåten hastighet, utan att det är någon utryckning.
Men för Sveriges cheriffer gäller antagligen andra lagar än för oss övriga medborgare?